I den inhemska elektroteknikens historia präglades året 1893 av två oberoende händelser. Vid denna tidpunkt grundades ett av världens första elektrotekniska institut i St. Petersburg och kraftverket vid Novorossiysk-hissen togs i drift. Det hände så att ett år senare hamnade chefen för avdelningen för elektroteknik vid detta institut M.A.Shatelen helt av misstag i Novorossiysk och besökte hissen. Han lämnade här, chockad över vad han såg. Vad träffade storstadsprofessorn?

Det var svårt att överraska den viktigaste specialisten inom elektroteknik i Ryssland. Han var själv fysiker med en elektrisk specialisering 1888-1889, han förbättrade sin kunskap i Frankrike (födelseplatsen för Coulomb och Ampere) och gick från examen från att arbeta till kock i företaget Edison, skaparen av världens första distriktskraftverk.

Lite senare i tidskriften "El" nr 19-20 för 1895. hans artikel kom ut, där man kunde läsa följande: ”Stationer som Novorossiysk är av stor betydelse för spridningen av elanvändningen. När ingenjörer och tekniker ser sådana stationer kan de se till att användningen av el i kraftöverföring är en mycket enkel fråga och de kan besegra deras fördomar mot det. ”

Professor hade för lite tid att bekanta sig med stationen och han kunde inte själv förbereda en fullfjädrad artikel, och detta slutade med orden: ”Det skulle vara trevligt om stationens arrangör publicerade detaljerna om dess konstruktion och drift.” Vilka skäl som förhindrade uppkomsten av en sådan artikel i tidskriften vid den tiden är okänt. Men hon verkade fortfarande, dock 1953.

Den moderna läsaren kommer förmodligen att vara fullständigt förvirrad över fördomarna i fråga om elektricitet i de inte så långa tider. Men det är exakt så. Den genomsnittliga personen ville inte alltid ens introducera elektriskt ljus, med tanke på att det var för ljust och skadligt för hälsan. Bland specialisterna som introducerade denna belysning fanns det en oförenlig konfrontation med elförsörjningssystemet för installationer - likström eller växelström. Denna fiendskap har passerat alla gränser för industrikonkurrens, som är känd för att vara framstegsmotorn ...

Namnet på Oleg Vladimirovich Losev idag är bara känt för en smal krets av specialister. Det är synd: hans bidrag till vetenskapen och utvecklingen av radioteknik är sådan att det ger denna asketiska forskare det tacksamma minnet av hans ättlingar.

Eleven från femte klass i realskolan i den förrevolutionära Tver Oleg Losev som tyst gnuglade på en kväll i sitt halvhemliga hemradiolaboratorium, som han utrustade med pengar som sparats från skolfrukostar och gjorde ytterligare en elektrisk gnällare. Och ingen kunde ha trott att hos en blygsam artig pojke som stod ut bland klasskamrater med en djup förståelse av fysik, en kärlek till experiment, bildas personligheten hos en målmedveten forskare.

Det hela började med en offentlig föreläsning om trådlös telegrafi, som de kallade radio vid den tiden, som levererades av chefen för Tver-radiomottagningsstationen B. M. Leshchinsky. Klockan fjorton gör Oleg Losev det sista valet: hans samtal är radioteknik ...

Artikeln är skriven specifikt för 250-årsjubileet för DISCOVERY of frysning av kvicksilver.

St. Petersburg Academy of Sciences, öppnade 1725. bara var tvungen att bli samtidigt ledare i studien av förkylningens förkylning. "Arten av vår lokalitet är förvånansvärt gynnsam för att genomföra experiment med kyla," skrev G.V. Kraft, en av de första professorerna i Petersburg. Men han varnade omedelbart att det i kylans natur finns mycket okänt."Fram till nu är de ovannämnda kvaliteterna täckta av ett sådant mörker att det tog dem flera år att lysa upp, och kanske behövdes ett helt livhundratal, och inte bara en, utan många insiktsfulla gåvor." Han hade rätt.

Akademierna i England, Italien, Frankrike, Tyskland, Holland och till och med Sverige ligger i en remsa av milt klimat. Teknologiskt är det lättare att få höga temperaturer för experimentella behov än kyla. Även i antiken kunde människan få höga temperaturer som är tillräckliga för smältning av järnmalm. Men innan han lärde sig att kondensera gaser var det mycket problematiskt att bli låg. Först 1665 fysikern Boyle kunde bara sänka temperaturen på vattenlösningen med bara några få grader. Han uppnådde detta genom att lösa upp ammoniak i vatten.

Och varför behövde människor då låga temperaturer? Först av allt, för forskare att kalibrera termometrar som används för meteorologiska mätningar, där det hittills är okända för gamla tiders temperaturer. Det var tillverkarna av termometrar som började välja sådana ämnen och lösningsmedel som skulle sänka lösningens temperatur så mycket som möjligt. En sådan komposition uppfanns av den holländska mästaren av vetenskapliga instrument D. Fahrenheit. Han rekommenderade användning av krossad is till vilken koncentrerad salpetersyra skulle tillsättas. I Ryssland började en sådan komposition kallas nyfiken fråga ...

Många vet att moderna lysdioder är mer effektiva än glödlampor, och vissa modeller kan argumentera med lysrör. Men sällan tänker någon på vilka förändringar dessa tekniker lovar oss.

Nästan två biljoner dollar - så många nya lysdioder kommer att spara jordgubbar under de kommande tio åren, förutsatt att de är implementerade i stort. I energienheter kommer besparingarna att uttryckas i 18,3 terawattimmar. Att minska koldioxidutsläppen under detta "LED"-decennium kommer att vara 11 gigaton, och oljeförbrukningen kommer att sjunka med nästan en miljard fat. Och 280 genomsnittliga kraftverk kan stängas.

Ja, professorer Jung Kyu Kim och Fred Schubert från Rensselaer Polytechnic Institute närmade sig prognosen för framtidens ljusbelysningssystem i fast tillstånd. De försökte gå längre än att spara el "för ett hus" och föreställa sig hur vår värld kommer att se ut, där lysdioder kommer att bli mycket mer utbredd ...

Blixt väckte alltid en persons fantasi och önskan att känna världen. Hon förde eld till jorden, efter att ha temat vilken, blev människor starkare. Vi räknar ännu inte med erövring av detta formidabla naturfenomen, men vi skulle vilja "fredlig samexistens." Ju ju mer perfekt utrustningen vi skapar, desto farligare atmosfärisk elektricitet är för det. En av metoderna för skydd är att med hjälp av en speciell simulator preliminärt bedöma industriella anläggningars sårbarhet för det aktuella och elektromagnetiska blixtfältet.

Att älska stormen i början av maj är lätt för poeter och konstnärer. Kraftingenjören, signalman eller astronauten kommer inte att bli nöjda från början av åskväder säsongen: han lovar för mycket besvär. I genomsnitt står varje kvadratkilometer i Ryssland årligen för cirka tre blixtnedslag. Deras elektriska ström når 30 000 A, och för de kraftfullaste urladdningarna kan den överstiga 200 000 A. Temperaturen i en väljoniserad plasmakanal med till och med måttlig blixt kan nå 30 000 ° C, vilket är flera gånger högre än i svetsmaskinens elektriska båge. Och naturligtvis är det inte bra för många tekniska anläggningar. Bränder och explosioner från direkt blixt är välkända för specialister. Men städerna överdriver klart risken för en sådan händelse ...

Nyligen, i en ljuskrona på en av institutionerna i Bukarest, upptäcktes Edisons mirakulöst bevarade glödlampa. För de som närvarade överraskade den när den slogs på, men inte direkt, som vi brukade, men blossade upp till en full glöd i mer än en minut. Men detta var inte en glödlampa, även om dess livslängd var ungefär 80 år ...

Vägen till att skapa en modern glödlampa, som verkar grundläggande i designen, var inte så enkel. För att öka ljuseffekten måste tråden upphettas till mycket höga temperaturer, men sedan förångades den, till och med isolerad från luften, snabbt och glödlampan "brann ut".

Uppfinnarna letade efter material som tål höga temperaturer. Metaller föreslogs: osmium, tantal och volfram, samt kol ...

I modern elkraftsindustri, radioteknik, telekommunikation, automatiseringssystem, används transformatorer i stor utsträckning, vilket med rätta anses vara en av de vanliga typerna av elektrisk utrustning. Uppfinningen av transformatorn är en av de stora sidorna i elektroteknikens historia. Nästan 120 år har gått sedan skapandet av den första industriella enfasstransformatorn, enligt vilken uppfinningen arbetades från 30-talet till mitten av 80-talet av XIX-talet, forskare, ingenjörer från olika länder.

Nuförtiden är tusentals olika konstruktioner av transformatorer kända - från miniatyr till jätte, för transport av vilka speciella järnvägsplattformar eller kraftfull flytande utrustning krävs.

Som ni vet, vid överföring av elektricitet över ett långt avstånd anbringas en spänning på hundratusentals volt. Men konsumenterna kan som regel inte använda så enorm spänning direkt. Därför genomgår den elektricitet som produceras vid värmekraftverk, vattenkraftverk eller kärnkraftverk transformering, varför den totala effekten hos transformatorer är flera gånger högre än den installerade kapaciteten hos generatorer i kraftverk. Energiförluster i transformatorer bör vara minimala, och detta problem har alltid varit ett av de viktigaste i deras design.

Skapandet av en transformator blev möjlig efter upptäckten av fenomenet elektromagnetisk induktion av enastående forskare under första hälften av XIX-talet. Engelsmannen M. Faraday och amerikanen D. Henry. Upplevelsen av Faraday med en järnring, på vilken två lindningar isolerade från varandra, var den primära ansluten till batteriet, och den sekundära med en galvanometer, vars pil avvikde när primärkretsen öppnades och stängdes, är allmänt känd. Vi kan anta att Faraday-enheten var en prototyp av en modern transformator. Men varken Faraday eller Henry var uppfinnarna av transformatorn. De studerade inte problemet med spänningskonvertering, i sina experiment matades enheterna med direkt snarare än växelström och agerade inte kontinuerligt, men direkt i det ögonblick strömmen slås på eller av i den primära lindningen ...

Ett allvarligt vetenskapligt experiment är kaotiskt, som krig. Forskaren förstår ofta inte vad som händer. De erhållna uppgifterna, liksom information från frontlinjens intelligens, är vanligtvis motstridiga. Ytterligare experiment måste genomföras "vid beröring" för att få nya fakta. Men i slutändan blir bilden tydligare och sedan beskriver "backdating" -experimenten i rapporten en tydlig och exakt sekvens av hans steg mot målet, utan att nämna fel. De viktigaste resultaten av experimenten ligger ganska ofta inte där forskaren strävade efter. Framstegsrapporten ser dock ut som en triumf procession från en sanning till en annan, oavsett om han vill ha den eller inte. Tyvärr arbetar vetenskapshistoriker senare med sådant material, vilket naturligtvis påverkar kvaliteten på deras arbete.

Jag vill komma ihåg historien om en upptäckt som hände för nästan tre århundraden sedan, som nu anses ganska naturlig och tas för givet. Dess författare är nästan glömda, men dess betydelse för fysiken är inte mindre än Columbus resa till geografin ...